Tanke: jag önskar att jag var mystisk jag önskar att jag satt i ett hörn svartklädd och sval som en isbit jag önskar att jag var den som var centre of attention fast utan att öppna munnen jag önskar att jag var som Greta Garbo och Lauren Bacall: läppstift och hårsvall.
Men nu är det inte så. JAG är inte så. Jag mår vansinnigt bra när jag lär känna och kommunicerar. Det är som att du är beroende av ett ständigt flöde av intryck genom resor och människor. Så säger vännen. Jag vet ingen som blir så glad av människor som du. Så säger andra vännen. Ni menar rastlös, tänkte jag, min sämsta sida är inte förliteordighet utan förmycketordighet, tänkte jag.
Men ni skulle se när jag är själv. Då när jag ligger i badkaret och läser Kafka med ett glas Bordeaux. Sätter på lite jazzy och tänder ljus i vinflaskor. Blir inspirerad till att skriva prosa och måla, så jag sätter mig i sidenkimonon och planerar stordåd och undrar som parentes vad jag egentligen gör på juristlinjen.
Ni vet, jag lever dubbelliv, men det gör vi väl alla.
Kommentera