Hela livet är i technicolour, har ett behagligt filter över sig. Dagarna flyter ihop och tiden går, som sagt, långsamt fast fort: jag har tid att stanna upp, tid att skriva, tid att dricka kaffe tills slutskvätten kallnat, tid att snubbla på ord. Men samtidigt tittar jag i almanackan på min iPhone och inser att mina dagar här är räknade - den eviga Paristiden är en illusion. Jag är på tillfällig semester och ändå betyder det så mycket mer, jag är ju fisken i vattnet här.
Den stora vinsten ligger i att återvända till staden jag kallar hemma och vara tillfälligt tömd på min rastlöshet, det vet jag, det säger min magkänsla till mig. Och det behöver min själ för att orka med ett år av bibliotekshäng med bläddrande i tjocka böcker och lagsamlingar (något jag, trots vissa tvivel längs vägen, faktiskt har kommit att tycka mycket om. Men det är egentligen ganska ointressant att prata om på semestern, antar jag).
Tycker denna bild representerar mig väl just nu (om än från min bästa vinkel och med tre lager av mitt nya och väldigt älskade Chanelläppstift). Tittar på solnedgången med min lilla fast stora bror, solen som vi legat under en hel dag för att kanske ge våra bleka skandinaviska kroppar en touch av semester. Vi ska snart ut och äta en japansk middag som faktiskt är slående bra (fast det vet vi ju inte om när fotot tas). Och jag är, nog, genuint lycklig.
Kommentera