Franska ostar, rödvin och pimientos de padron är väl ändå livet.
Jag trodde att jag åkt hit för att skriva, men så har det inte varit hittills. Med det inte sagt att tiden på Gotland varit (eller futurum: kommer att bli) bortkastad. Vi - jag och han som doftar som syrenblomning - har läst böcker, tänt brasa och druckit förmiddagskaffe, gått en långpromenad i skogen med två lyckliga labradorer, ätit vällagad mat som inte ingår i någon trendig diet men som utgör riktig och rejäl husmanskost. (Ja, pimientosarna på bilden var en liten utsvävning, de fick följa med i matkassen eftersom de gav flashback till en Barcelona - resa).
Och jag har sagt: jag tror att jag vill bo på landet någongång. Inte för evigt, inte definitivt, men under en kortare period för att se hur det känns. Jag vill veta hur dagsrytmen ändras. Prova hur livet förändras när det mest spännande som händer är besöket på den lokala ICA - butiken med hutlöst dyra mjölkpriser. Testa hur det är att ha en lördag när man inte säger "idag åker jag in till mitt extrajobb i kaffebutiken" eller frågar "vill du följa med till Berns ikväll?".
Kanske är lugnet på landet en myt (hur skulle jag veta?). Troligen är människan ett så präglat vanedjur att det inte dröjer länge förrän ett liv är ett liv, oavsett var man bor. Men i framtiden, om fem eller tio år, då vill jag veta och inte undra.
Ja, jag längtar till större stad och till mindre stad samtidigt.
Men det är nog fullt mänskligt.
Kommentera