Det kom en dag när jag kände för att skriva här igen (väcka Paripenne från limbon).
Av ingen särskild anledning mer än den vanliga: att konservera. Men då hade du inte behövt publicera på internet, då hade det räckt med ett Word - dokument, tänker någon. Ja, då finns det en till anledning, det medger jag: att tvingas hålla en viss standard på skriveriet. Jag vet att någon kanske läser, och det är tillräckligt för att jag ska redigera innan jag klickar på publicera.
Jag har tillfällig paus från paragraftuggandet. Jag hyr istället sexton nya kvadrat i Paris. Det är, som side note, mina bästa sexton hittills (har haft tre Parisadresser, mer eller mindre flyktiga, men alltid sexton kvadrat: andra, sjätte och sjunde arr.). Det gäller bara att gå till höger, förbi de prunkande balkongerna och ner till de franska uteserveringarna. Om man istället går till vänster möts man först av en strippklubb (jag tror dock att stripporna, precis som övriga Paris, har semester eftersom ingen synts till än). Därefter en smutsig gata där inte mindre än tre (vilket måste vara ungefär hälften) av Paris Mc'Donalds statuerar. Höger alltså.
Dagarna går fort och långsamt. Jag gör det jag egentligen är bäst på (det är ju enklast så): läser, pluggar franska, skriver kvantitet och kvalitet, går på museum för att andas konst, springer vid midnatt, har filosofiska samtal, klappar gulliga hundar på gatan, planerar revolution efter min examen. Känslan av att allt är möjligt har infunnit sig, den jag så ofta hade t.f.s (tiden före studenten) men som tvättades bort när det cyniska vuxenlivet gjorde entré. Nu är den tillbaka, jag vill göra allt, det är en livsgnista som eldar upp min bröstkorg. Från the sky is the limit till the kommunalkontor is the limit och tillbaka igen, kan man uttrycka det.
(Fönsterutsikt, pm, och benutsikt, am)
Kommentera