Solen står mitt på himlen, blommorna i rabatten lapar nöjt i sig strålarna. Gräset klibbar fast mot huden. Det är september, det går knappt att förstå, höstens första månad, redan här och ändå knappt kännbar. 
 
Jag har badat i ett kallt vatten och jag har sprungit i gryningen och nu är jag alldeles stilla. Drar in doften av jord i lungorna. Blundar och svävar minst två meter över kroppen. Tänker på allt jag är: tänker på allt jag vill vara: allt. Bestämmer att jag är på rätt plats, att världen (den som hela kroppen längtar efter, det sliter och drar ibland, ni anar inte) får vänta lite till men ändå
 
 
att jag kan bli precis vem jag vill
 
att jag kan göra precis vad jag vill
 
och 
 
att jag kan leva mitt liv precis som jag vill
 
(så storslaget eller småslaget som jag önskar) 
 
.
 

Kommentera

Publiceras ej