Jag tittar på ett fotografi taget i Paris.
Jag är i bilden: jag är där: jag står på bron.
Det är en ljum vårdag i mars, en dag just när snön övergett gatorna och knopparna försiktigt börjat slå ut. Jag har på mig min nya klänning och den känns som siden fast den är polyester. Han går bredvid mig, långa steg, och jag känner en doft som snart blir min favorit: olivtvål och rakvatten. Vi pratar vardagligheter men väger alla ord på våg. Han får inte titta på mig för länge, då rodnar jag, så i makt. Och han lyfter mig, fötterna lämnar asfalten för ett par sekunder. Vi stannar vid en parkbänk och vi dricker en flaska rödvin ur plastglas. Vi faller handlöst och det vackra finns i det synkroniserade. Där och då börjar allt. Men vi har det ännu framför oss och jag lutar mig mot bänkens ryggstöd och låter solkatter dansa under ögonlocken.
Och med ett ryck kastas jag tillbaka till nuet. Tittar på datumet på fotografiets baksida, inser att bilden är tagen för exakt ett halvår sedan. Och jag märker att mina kinder är blöta, det är inget vårregn, det är en höststorm och den bor i mitt bröst. Jag undrar hur jag någonsin kan återvända till ett Paris utan ett vi. Varför ren lycka; att vara på rätt plats, på rätt tid, med rätt person, är så förgänglig.
Varför den försvann ur min hand så spårlöst.
Kommentera