paripennee.blogg.se

Han säger att han hittat Paris bästa restaurang (det har han). Vi äter trerätters, vit fisk och polenta som smälter till molekyler i munnen. Går promenad, det är sent, går hem genom Saint Germain och hem till min port. Dricker grönt te och jag känner nervositetsfjärilarna ända ut i fingertopparna.

Det är den 26/3. Jag har struntat i min eftermiddagslektion, francais ecrit är så mycket tråkigare än att sitta i hans lägenhet och dricka te med calvados i. 

  

Vid Seine, söndagseftermiddag, vi ses och vet inte riktigt vad vi är. Det är känsligt, en skylt som säger se men inte röra. Jag har köpt kaka på den ekologiska marknaden och den är honungssötad, vi delar den mitt i och han stryker bort smulorna från min svarta kjol. Vi pratar, oavbrutet, i timmar och när vi säger hejdå får jag en puss på kinden. 

 

Han lyfter mitt huvud, tittar mig i ögonen. You don't have a bad angle. 

I lägenheten, hans, klockan midnatt. Vi har lagat tomatsoppa och druckit rött, och nu ska han visa mig att eiffeltornet glittrar på natten. Jag når inte upp över takåsarna, de ljusblåa, så han lyfter mig om midjan och jag andas in ögonblicket. 

 

Jag sitter i hans knä, vid pianot, och varje gång han reser sig lyfter han med mig. Little shrimp. 

 

På bron, också midnatt, ljummen aprilkväll. Han har inte hört av sig på en vecka och parisarnas steg dunkar i takt med mitt hjärta: slut, slut, slut. (Det var efter den natten som vi hade samtalet som rätade ut frågetecknen) 

 

På morgonen, vi har inte träffats på ett par dagar för jag har varit två timmars eurostar - tåg bort. Jag ligger kvar i sängen, drar mig. Han sätter på musik och Beatles Honey Pie fyller lägenheten. Han sjunger med och rösten blandas med kaffedoften. 

 

Han har vernissage, springer runt och dirigerar. Vi är inget, inte officiellt, inte på jobbet. Men när han går förbi mig pussar han mig på huvudet.

 

Jag får ett mail om att han ska vara i New York i fyra veckor, på väg från en hemmafest, ensam tunnelbanefärd och kinderna blir blöta för mina Parisdagar är sköra.

 

Han sitter utanför galleriet, tre män som dricker vin men jag ser bara en av dem. Jag flyger. 

 

Place Dauphine, på en träbänk, det är helg och tanterna spelar boule, barnen leker på sparkcyklar. Han sitter med ryggen mot mig, i trenchcoat, och bläddrar i Le Monde:s helgbilaga. 

Vi ska köra dinosauriebilen tillsammans. Han flyttar växelspaken och jag trampar ner kopplingen. Un deux.... merde, säger vi och skrattar så vi får köra av vägen. 

 

Klockan är knappt tio, vi är i ett hus omgivet av åkrar så långt ögat når, och jag somnar i hans famn till det franska tv - programmet.