paripennee.blogg.se

 

De senaste månaderna har varit en enda lång växtvärk. När jag kom till Paris var jag en liten fågel som kastats in och ut ur en torktumlare, tappat fotfästet för första gången. Undrade om det ens skulle gå, det här projektet, att ha egen hemnyckel i en stad tre timmars flyg från allt som hette trygghet. 

 

Men något hände där, under tiden. Det bästa i livet, säger man till oss, är att vara ung och resa i världen. Jag tror inte att det bästa behöver att ha med nya länder att göra. Däremot att vara i nya miljöer (och den chansen ökar ju om man försvinner iväg). Man börjar reflektera över sina egna värderingar, ståndpunkter och livsstilar när man är med människor som är annorlunda och tänker på andra sätt. Man tvingas välja hur man vill ha saker, vad man gör med sin vakna tid, hur man presenterar sig för omvärlden när ingen vet vem man är hemma i det avlägsna landet i norr. Och i alla val framhävs, definieras, formas och förtydligas en identitet.  

 

Och sedan ska man plötsligt vara hemma, man är tillbaka precis där man började igen, någon frågar om Paris men det glöms snart bort. Man försöker visa omvärlden att man inte vill ha exakt det liv som man lämnade på Arlanda för ett halvår sedan. Men man kippar efter andan i ansträngningen; vill behålla gnistan, sin röda tråd, den som var så lätt att hitta utomlands men som är så svår att nå hemma i det trygga och förvalda.

 

(Mellan det där identitetsformandet har jag ju ockå hunnit med mycket som bara varit rent magiskt och kul. Takterasser, vinpicknickar vid Seine, söndagsmarknad, klumpig franska på barer, nya vänner som man kommer nära, så nära, skrivsessions med starkt kaffe, stammisboulangeriet, trånga lägenheter, vernissager och ateljéhäng, löpturer med en brinnande Parishimmel som kuliss. Lite tårar och mycket hjärtklappning och fjärilar i blodådrorna).