paripennee.blogg.se

Jag är tillbaka i Paris.

 

Mitt hjärta. 

 

Bor i en lägenhet i tjusiga 16e, större än min gamla och med badkar och fransk balkong (ni vet väl att jag älskar att bada mer än något annat? Ljummen kokong och känslan av viktlöshet, mon dieu). Det är ljumma dagar ute och jag låter fönstret stå öppet, hör gatusymfonin: en blandning av duvor och det exotiska språket. 

 

Morgonen börjar med kaffe - det starka - och en croissant på hörnet. Sitter länge, tittar inte på klockan för jag är mitt i The Lover av Marguerite Duras, vilket mästerverk, vilket språk, jag önskar henne Nobelpriset. Går tillbaka till lägenheten och skriver, då tittar jag på klockan för jag behöver diciplin och struktur. Låter en, två timmar passera med orden. Gör en liten utflykt, igår var jag på Merci och köpte vaser och vinöppnare. Kommer hem, behöver stämning för eftermiddagspasset så jag sätter på musik, tar ett glas vin och öppnar Word - dokumentet igen. Jag börjar se mållinjen.

 

Och det här med att tala franska och att vara i Paris. För mig är det så långt från prestige, Kungsholmentjejer som tar en terminskurs på Sorbonne, lyxiga butikspåsar från Champs Elysées (där jag för övrigt var för första gången i gårkväll). Non merci. Det är la génération perdue; Hemingway och company, det är skitigt och tunnelbanan luktar kiss och mögel, det är vin på hörnet med dagens tidning, antikvariat på gatan, känslostormar när någon tränger sig före i kön, dagligt flirtande och busvisslande, excentricitet och karikatyrmänniskor. 

 

Sverige känns kliniskt och sterilt.