Jag tror att bloggen är färdigskriven nu.
Det finns inte så mycket att säga om Stockholmslivet. Det är visserligen bra, men inget att konservera och bevara på samma sätt som det där som hände under ett halvår i sydeuropa. För det var ju därför jag skrev, egentligen. För att låta allt det som brändes där sättas på papper, som en påminnelse om varför jag reser och hur viktigt det är att slita sig loss, att kasta ankar, när blodet blir till sirap.
Kanske bor jag i Paris igen om två, tre, tio år igen. Kanske kommer jag att drömma mig tillbaka till något som inte finns längre (en 20-åring på 14 kvadrat) och boa in mig i Sverige istället. Kanske kan jag bara buga och bocka för den tid som varit.
Hur som helst kommer Paris, och den person jag fick en chans att bli där, alltid att leva i mitt hjärta.
Kommentera