Jag har velat berätta så mycket.
Jag har velat berätta om operan, om hur jag väntat mig två timmars mobilspelande och kanske en power nap i stolen men istället blev gripen och tagen etc. - och om att jag nyss bokade biljetter till torsdagsföreställningen av La Bohème.
Jag har velat berätta om Hemingway, om hur det kändes att vara i hans hus i Key West, men det får bli ett separat inlägg.
Jag har velat berätta om Joan Didion och Maugham och Stridsberg och alla andra vänner på mitt nattygsbord. Om hur de skiljer sig åt men är vansinnigt bra (Didions journalistteknik! Maughams människoförståelse! Och Stridsbergs språk!). Om hur skönt det är att ibland strunta i Netflix, istället krypa ner under min nya mjuka filt och läsa en bok a'la 1900 - tal.
Om jag berättat allt det, och om du lyssnat så långt, hade du nog förstått - utan att jag sagt något - att jag verkligen älskar böcker och konst och skrivandet.
Att jag verkligen inte älskar paragrafer.
Och där någonstans blir det väl naturligt att berätta om det tunga (livet är ju inte bara opera och Hemingway och nattygsbord med halvlästa böcker). Om att jag gråtit tre gånger idag - första gången före frukost. Ja, jag har lärt mig att inte sminka mig före frukost och att sminka av mig så fort jag kommer hem eftersom jag vet att det kokar över (och att det sjuder i bröstet mest hela tiden). Att jag känner mig skör, att jag önskar att jag kunde linda in mig själv i bomull, det skulle minska antalet emotionella blåmärken.
Men jag säger ingenting om allt det, varför vet jag inte riktigt. Kanske för att jag är påväg in i en torktumlar - fas igen. Och då får jag fullt upp med mitt eget självförtroende och min egen självkänsla (de går upp och ner parallellt för mig). Jag gräver i min verktygslåda utan andras hjälp, det är så med mig bara, jag får för mig att det blir bäst men har förstås inget bevis.
Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel, samtidigt kan jag sätta fingret på precis vad som är fel.
Kommentera