Relationsproblem är som sommarregn.
Först, helt otänkbart.
Himlen är blåklockeblå, solen värmer min fräkniga semesternäsa. Luften är en ljummen inandning. Allt är bra. Allt är som det alltid varit och just som man önskar. Det är svårt att ens kunna föreställa sig att bekymmer eller en förändring skulle kunna hota den idylliska tillvaron.
Sedan, plötsligt.
Himlen är gråblå och vinden driver in moln framför solen. Man tänker: äsch, det är väl inget. Inte ska det regna nu. Kläderna får hänga kvar på klädstrecket. Och jag, jag ligger kvar i hammocken och låtsas att jag inte fryser. Men instinktivt virar jag min tunna sommarkofta tätare kring kroppen. Det är som att mitt undermedvetna anar det jag inte ännu vill kännas vid.
Därefter, långsamt.
Himlen är mer grå än blå, små försiktiga droppar träffar min fräkniga näsa. Regndropparna är definitiva, det går inte går att ignorera ett sommarregn.
Ja, det regnar definitivt nu, ett regn som får (den annars så idylliska) sommaren att ifrågasätta sin existens.
