Jag springer fort i den ännu dallrande heta luften. Blodet viner fram i mina ådror och får fingertopparna att dunka. Svetten bildar salta bäckar på min panna, det smakar blod i munnen.
Men att springa får mig att glömma omgivningens förgänglighet, eftersom det är en fysisk omöjlighet att leva i något annat än presens när kroppen arbetar hårt. Det är inte bara de septembervissnande tulpanerna som ber om mer tid. Min hjärna (och mitt hjärta) gör också det. Ge mig lite mer, viskar den: mer tid att vara 22, mer tid att vara i Paris, mer tid att skriva, mer tid att långsamt försöka forma den framtid som känns så självklar på distans.
När löpturen är slut och tiden hinner ifatt mig ligger jag på gräset. Jag mår inte bra men jag mår bättre än jag gjorde förra juni när jag åkte hem. Då hade jag ett ohanterbart oväder i bröstet. Nu är det snarare ett sommarregn.
Jag litar på mig själv: om jag vill, kommer jag tillbaka.
Jag påminner mig själv: tyngden beror på lyckan som besökt mig de senaste veckorna. Den rena, altruistiska lyckan i att må bra med sig själv.
Och framför allt har jag mer att återvända till nu jämfört med då.
(Dikten är för övrigt av Ezra Pound, pappa till imagismen och en av de tidiga användarna av den fria versen. Han är min nya bokstavsdarling.)
