skogen.
Det finns en skog precis bakom SU. Jag visste inte det, min värld slutade efter Frescatis horribla turkosa byggnader. Som om det enda som fanns på jorden var min säng, frukostbordet, tunnelbanans röda linje, Frescati (när jag tänker efter var det allt som funnits för mig de senaste veckorna). Men en eftermiddag när bibliotekets väggar krupit innanför min hud satte jag på mig hörlurarna, Serge Gainsbourg på högsta volym (förvånade miner) och gick åt det håll som påminde minst om mitt liv. Och jag upptäckte att det finns en gård med riktiga mjuka djur som man kan mata med gräs och klia bakom öronen, många stigar med mjuk sand, höga träd som skiftar i en rödgul palett och, framför allt, en tystnad jag inte haft omkring mig på länge. Bruset, det som ständigt pågår i mitt huvud, vrids ner till en knappt hörbar volym. Stenen i magen och fågelhjärtat i bröstet, det jag nästan inte vågar erkänna för mig själv eller för någon annan, blir hanterbart.
