Jag tror ibland att meningen med alltihop, med livet, är att vara en samlare.
Samla insikter, långa viktiga samtal med någon du just träffat, familjeskratt, bra böcker, kärlek som släpps in och rör om, blommor som man köper till sig själv, människor man lär känna på riktigt, gå på teater en vanlig tisdag, laga god mat fast man bara äter själv, sätt upp vansinnigt höga mål som kan misslyckas, lyssna på mysig musik och tända ljus, låta livet bli en scen som du får ta plats på.
Och allt annat däremellan. Stress över att inte räcka till, över att rätt saker inte kommer efter ett livsschema (flytta hemifrån, att vara ett steg efter alla andra, prestationsångesten och att alltid göra rätt, träffa första stora kärleken, någons ord som svider, spika A på tentan, bli något). Låt den stressen gå ut i marginalen, för det är inget man vill samla och ha med sig i livsryggsäcken.
För man vet inte när livet tar slut.
Det kan vara när man är 80, 70, 50 eller 25. Det kan gå fort eller långsamt. Men -
man vet ingenting.
Och den där insikten om att livet inte har några garantier (jag önskar att man hade det, att alla man känner skulle få bli över 80 och dö smärtfritt med någon att hålla i handen). Den formas till en dödsångest i mig, som gör mig övertygad om att jag vill leva. Sträcka på vingarna, låta mitt liv vara en balans av vackra saker jag samlar på sig varje dag, och stora drömmar som jag tar på allvar, låter rota och slå ut (de där stora drömmarna kan förresten se ut hur som helst. Resa jorden runt, eller inreda en egen lägenhet i ens lilla hemstad. Skriva en bok, eller komma in på Handels. Finns inget facit, inget rätt eller fel).
Så bli samlare - det är ändå så mycket man ändå inte kan välja bort, som är mellanmjölk och vardag. Men en del bygger man faktiskt själv. Så släng bort stresskräpet och spara det som verkligen betyder något i ryggsäcken. Lås in säkert. För det är sådant som värmer upp hjärtat hela livet.
Kommentera